Det kan bara hända i Sverige
Förmodligen trampar jag med detta inlägg på mer än ett par tår, jag är dock rädd för att det är nödvändigt för att kunna lägga fram min synpunkt.
Dagen efter att regeringen presenterat vårbudgeten satt jag och tittade på nyhetsmorgon och fick då se något som förmodligen bara händer i Sverige. SVT hade valt att ägna en kvart åt att diskutera budgeten, en fullt rimlig prioritet av sändningstiden givet budgetens stora betydelse för alla i Sverige. I ett sådant sammanhang hade det kanske inte varit orimligt att förvänta sig att någon eller några experter skulle få analysera budgeten med någon representant från regeringen. Regeringen hade sin representant där i form av arbetsmarknadsministern, fullt naturligt. Några experter eller analytiker var det dock inte tal om, istället hade man släpat in en friställd före detta SAAB-arbetare för att analysera budgeten.
Kanske skulle en flanellskjorta med avklippta ärmar på finansminister Borg öka trovärdigheten...
Föga förvånande var analysen inte speciellt skarpsinnig och för detta kan han inte heller gärna klandras, hans kompetensområde var rimligen ett annat. På frågan om vad han tyckte om budgeten lät han meddela att han hade bläddrat lite i den och nämnde något om att han inte var riktigt nöjd med den. Slutsatsen var nog egentligen den att han var förbannad över att ha förlorat jobbet och inte riktigt såg något i den nådiga luntan som skulle ge honom det tillbaka. Han berättade vidare att han hade blivit varslad i början på december och sedan dess fått gå hemma med full lön och övriga förmåner eftersom det inte funnits arbetsuppgifter. Vem han var ett offer för framgick inte riktigt, men att han såg sig själv som ett offer var högst påtagligt. Han lät meddela att han i princip inte kunnat göra något sedan han fått gå hem med full lön för fyra månader sedan. Förvisso medgav han att han hade sökt något enstaka jobb, men att det i princip var meningslöst. Vad är det som föder en sådan attityd? Om jag hade försatts i samma situation hade jag i någon mån givet omständigheterna känt mig privilegierad för att ha givits möjligheten att med bibehållen lön kunnat ägna all ledig tid åt att söka nya jobb.
Sverige är förmodligen det enda land i hela världen där en arbetslös verkstadsarbetare kan uttala sig med större legitimitet i nationalekonomiska spörsmål än vad en professor i samma ämne kan göra. Varför är det så? Varför är det meriterande att vara okvalificerad?
Straffrätten på fartkamerans altare.
Den dag vi börjar tumma på denna princip och straffa människor för handlingar de inte kunnat råda över riskerar rättssamhället underminera sig självt och mista allmänhetens förtroende. Ibland tenderar såväl politiker som jurister att glömma denna rättssamhällets stöttepelare. Exempel på sådan bristande rättskänsla manifesteras såväl av fd. överåklagare Sven-Erik Alhem som av socialdemokratiska riksdagsmän. Dessa påhejar ivrigt förslaget om ägaransvar för bilar som fotograferas av fartkameror vid fortkörning. Idén om att människor skall straffas för klandervärda handlingar som de kunnat råda över, i det här fallet att köra för fort, upphävs. Istället skall människor helt sonika straffas oberoende av om de bär någon skuld eller ej. Hur lyder då motiveringen för förslaget? Jo givetvis att det kommer resultera i färre fortkörningar.
Är det så och är det verkligen rimligt at offra rättsamhällets kanske viktigaste princip på fartkamerornas altare? Knappast. Istället för att vara oskyldig till dess att motsatsen är bevisad skulle man enligt förslaget vara skyldig till dess att man kunnat upplysa om vem som framfört ens fordon. På vilket sätt förändras egentligen mitt eget trafikbeteende genom att jag straffas för att en bekant lånar min bil och kör för fort? På vilket sätt är jag klandervärd genom att någon stjäl min bil och kör för fort innan jag hinner anmäla den stulen? Förslaget är inget annat än ett steg närmare ett Kafkasamhälle som ingen av oss vill uppleva. Glöm aldrig att fundamentet i vårt rättsystem måste vara att vi klandrar felaktiga handlingar som människor har kunnat råda över istället för att förutbestämma syndabockar som sedan måste bevisa sin oskuld för att inte straffas.
