Propaganda

I år är den 110 år sedan Haagkonventionen antogs. I denna bestämdes bland annat att halvmantlad och hålspetsad ammunition skulle förbjudas i krig på grund av dess obarmhärtiga skadeverkningar. Att halv och hålspetsade kulor, av vilken den sistnämnda är skadligast, varit förbjudna i krig de senaste 110 åren av nämnda anledning gör tydligen inte att den är omotiverad för alla att använda.

Sedan 2003 använder den svenska polisen hålmantlad ammunition. En hålmantlad kula är försedd med ett hål längst fram för att när den träffar sitt mål fläkas upp likt en stjärna. Genom sin kraftiga rotation orsakar kulan maximal blödning och söndertrasande av inre organ (se bild nedan). Skadorna blir förödande och oerhört svårt att behandla.  I praktiken innebär detta att en person som inte träffas i en perifer del av kroppen har små utsikter att överleva.

.
Till vänster på bilden syns kulan efter träff av sitt mål, de vassa utfällda kanterna roterar genom sitt mål och skapar förödande skada.

Det senaste oerhört tragiska exemplet på detta har en 57-årig man ifrån Skåne idag fått statuera. På dn.se kan man idag läsa att en man sköts ihjäl med tre skott av två poliser sedan han sökt attackera dem med en "rätt ansenlig kniv".  Jag vet inget mer om den aktuella situationen än vad gemene man som läser tidningen gör och jag har därför ingen möjlighet att uttala mig sakligt om beslutet att skjuta mannen, bortsett att det alltid är djupt tragiskt att en människa fått sätta livet till. Principiellt är det dock givetvis inte orimligt att polisen är bemedlad att bruka det statligt sanktionerade våldsmonopolet i situationer då fara för annans eller deras eget liv föreligger.
 

Vad som dock kan konstateras är polisen använder den dödligaste pistolsammunitionen och att det på mycket goda grunder kan ifrågasättas. Vilket är egentligen polisens syfte? Att döda, eller att i en situation där ingen annan utväg finns oskadliggöra? Det blir på något vis paradoxalt när man i artikeln kan läsa att mannen sköts med tre skott för att sedan få försök till hjärt och lungräddning utförd på sig av samma polismän. Som utgångspunkt är det givetvis självklart, men vetskapen om vad han sköts med gör att man ställer sig frågan om det inte vore bättre att tillämpa lite mer balanserade neutraliseringsmetoder i första skedet? Då skulle i vilket fall hjärt och lungräddningen ha några utsikter att nå framgång.

Polisens tama försvar för att använda hålspetskulan som varit för omänsklig för krig de senaste 110 åren är att man gör det för att värna oskyldiga människor. Hålspetskulan har den egenskapen att den som regel stannar i den första kropp den träffar. Anledningen till detta är att kulan, när den fläks ut, bromsas upp kraftigt och kulas rörelseenergi absorberas i regel endast av den skjutna personen.  Argumentet är att man inte vill att förlupna kulor ska passera genom den beskjutna och träffa andra människor. Vid empiriska studier visar sig denna uppskruvade argumentation vara en papperstiger av stora mått. Inte ett enda dödsfall innan 2003 har så vitt framkommit inträffat på det sätt polisen beskriver som en fara och motiverar sitt val av ny ammunition.

Polisen är oss skyldiga svaret, varför använder man ammunition som är farligare än nödvändigt? Varför använder man ammunition som är dödligare och skadligare än den som tidigare använts?

Hypotetiska resonemang är alltid farliga och riskerar att bli osakliga, men frågan bör ändå ställas; Hade de personer som sedan 2003 skjutits ihjäl av polis varit vid liv idag om man använt sin tidigare ammunition?

Om den nedre texten är svår att läsa har jag skrivit ut den här:

You probably thought it was smart to buy a foreign import of superior quallity, with better mileage and resale value. Maybe you even thought that years of market share loss might prod us into rethinking our process and redesigning our products with better quality in mind. But you forgot one thing: We spend a shitload of money on lobbyists. So now you´re out $25 billion, plus the cost of your Subaru. Maybe next time you'll buy American like a real man. Either way, we're cool.

Socialismen bygger numera bilar i USA.

Hur våra partier väljer att fastställa sina valsedlar till europaparlamentsvalet är möjligen deras ensak, men det hindrar inte att jag kan bli beklämd över hur lättvindigt man väljer att förhålla sig till sina egna medlemmars vilja. Det mest talande exemplet på detta måste vara kristdemokraternas utstädning av Lennart Sacrédeus som i KD:s interna provval bland medlemmarna kom på en 4:e plats över kandidater som KD:s medlemmar vill se i Europaparlamentet. När partiets valberedning fått säga sitt petades han helt från listan.

Jag kan tycka att Sacrédeus landar väldigt fel i många av hans politiska slutsatser men att ta ställning för Sacrédeus i detta läge handlar inte om att ta ställning för hans politik utan snarare för rättvisa och demokrati. Vi är aldrig sena att berömma vår fantastiska demokrati, men börjar det i ärlighetens namn inte halta lite när möjligheten att rösta på dem vi vill berövas oss på grund av interna konflikter?

Någon slags måttstock på hur interndemokratiska våra respektive partier egentligen är måste ändå respekten för det interna provvalsresultatet statuera. Här visar sig att många partier har långt kvar.

Om det nu vore så att våra politiska partier var bridgeklubbar med verksamhet som inte rörde någon annan än dem själva så hade jag aldrig haft anledning att skriva detta. Jag förespråkar föreningsfrihet och hade inte haft anledning att sitta här och recensera interna procedurregler och stadgar om det nu inte varit för att dessa i detta fall är avgörande för hur demokratisk den politiska produkten egentligen blir i slutändan. Det är ju nämligen så i detta fall att den interna processen för fastställande av valsedlar i realiteten påverkar allmänhetens valmöjligheter i slutändan. Om processen ignorerar viktiga demokratiska element redan från början kan man då fråga sig hur demokratiskt valet egentligen är för allmänheten på valdagen.

Våra svenska partier borde ta sig i kragen och visa att man förespråkar en demokratisk process även i förstadiet till framtida val, det påverkar nämligen allas vår demokratiska handlingsmöjlighet i slutändan.

...installeras Messias, eller förlåt, jag menar USA:s 44:e president Barack Obama. Jag tillhör en av dem som inte hade röstat på honom om jag hade varit amerikansk medborgare, mest på grund av hans ekonomiska politik. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Obama. Det finns förmodligen ingen människa i denna värld som har eller har haft mer förväntningar på sig av sin omvärld. Han har blivit närmast helgonförklarad av västvärlden och frågan är om någon egentligen skulle höja på ögonbrynen om han gick på vattnet över den stora fontänen utanför vita huset när det så har blivit dags att flytta in. Kraven på honom är närmast omänskliga och många idealister kommer förmodligen få sina hjärtan krossade när Hope blir till ett politiskt nope. Jag hoppas för min egen och världens skull att Obama lyckas uträtta mycket bra under sitt första år, världen kunde inte behöva det mer än nu. Jag hoppas att Obama inser att nu inte är tiden, så lite som det någonsin varit, att slå in på den handelsprotektionistiska bana han tidigare förespråkat.

En sak till och detta är kanske den viktigaste av alla: Det finns inget som vi är så bra på i Sverige som att vara politiskt korrekta, tyvärr har denna korrekthet övergått i något så mycket grumligare i samband med det amerikanska presidentvalet. Hur många gånger i svensk media har kommentaren "USA måste få en svart president" egentligen fällts?

Att värdera någon utifrån dennes hudfärg är inget annat än ren och skär rasism, den mest primitiva och avskyvärda formen av kollektivism.  Analysen från dem som låter fälla dylika yttranden är platt och ganska märklig. Varför reagerar ingen när människor på bästa sändningstid i Svt sitter och säger att USA behöver Obama därför att han är svart. Vi talar här om en man som lyckats ta sig från ingenting till allting och omdömet han möts av är: Det bästa med dig är din hudfärg. Det är avskyvärt, jag blir illamående. Precis lika illamående kommer jag att bli om någon på samma sändningstid i nästa presidentval säger att USA behöver en vit president. Den sannolikheten är dock kanske inte är så stor, etablissemanget har nämligen lärt sig denna definition av rasism. Men uppenbart är att man inte här lärt sig vad som egentligen definierar rasismen. Även om han inte var min kandidat vill jag från botten av mitt hjärta förmedla följande buskap: Obama är så mycket bättre än att förtjäna att bli nervärderad på detta pinsamma vis.

Vad hände egentligen med denna fantastiska reklamkampanj från SJ? (möjligen det enda som SJ faktiskt lyckats med i positiv bemärkelse) Varje gång jag sätter mig på ett tåg, vilket har hänt i storleksordningen 100 gånger det senaste året brukar jag någon gång under resan, titta ut genom fönstret, och identifiera mig med reklamen. Kvällens tågresa går mot Borlänge och den inre resan består denna gång inte av så mycket fönstertittande som av att börja läsa boken Rättegång I.

Även om SJ inte ligger på plus hos mig måste jag säga att jag är positivt överaskad över att tåget så här långt alltjämt följer sin tidtabell. Denna positiva känsla säger kanske mer om mina gängse erfarenheter av tågresor med detta bolag.

Imorgon väntar rättskipning i Falun.

"Det finns bra politiker, till exempel Carl-Oskar Bohlin, m, han är oerhört välmöblerad"

Det är alltid väldigt roligt att höra sådant från folk med helt annorlunda politisk hemvist än en själv. Trotts att jag långt ifrån alltid drar jämt politiskt med Lindström uppfattar jag att det finns gemensamma nämnare i våra politiska problemformuleringar rörande vad som gått snett och vad som behöver göras i Borlänge. Kommunen blöder skattepengar och fokuserar inte på sin kärnverksamhet. Så länge det fortgår kommer kvallitén i kommunens kärnverksamhet inte vara fullständig, ekonomin inte bli bättre, och skatten definitivt inte lägre. Även om jag och Lindström inte kanske har samma mål och vision för Borlänge i alla delar tror jag att vår kritik grundas i samma utgångspunkt och det är därför roligt att höra att han har förtroende för mig som person. Tilläggas ska kanske att det är ömsesidigt!

Vilka krav kan man rimligen ställa på en professor i Straffrätt?


Synnerligen höga enligt mitt förmenande, vi talar trotts allt om en person som har stort inflytande över den rättspolitiska diskussionen i den kanske viktigaste och mest ingripande juridiska disciplinen för enskilda människor - Straffrätten.

Professor i straffrätt Madeleine Leijonhufvud statuerar i sin debattartikel i SvD 27/12 ett ganska illa exempel på hur en oerhört viktig fråga, nämligen vår rättssäkerhet kan förringas med tendensiös och kvalificerat dålig argumentation och därmed prov på hur en person i hennes position inte borde uttrycka sig.

Leijonhufvud ondgör sig över nya bestämmelser rörande vad som är god advokatsed, hur och på vilket sätt en försvarare under pågående rättegång skall få ställa frågor till målsäganden. Leijonhufvud låter sin argumentation ta utgångspunkt i hur möjligheten att fritt ställa ovidkommande frågor till målsäganden i sexualbrottsmål kan vara oerhört kränkande och nedvärderande för den som redan blivit utsatt för något oerhört traumatiskt. Hon har här helt rätt, att värna brottsoffrets integritet är ett av fundamenten i den moderna rättsstaten men hur och på vilket vis borde då detta egentligen ske?

Ansvarig för att ordningen upprätthålls under en rättegångsförhandling faller på rättens ordförande, domaren. När frågor blir ovidkommande har denne ett ansvar att tillrättavisa den som söker ställa dem, vare sig det är åklagaren eller försvaret. Detta är otvivelaktigt det enda rimliga sättet att lösa frågan på ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Leijonhufvud har däremot slagit in på en annan linje som, för det första, presenteras väldigt onyanserat och som för det andra riskerar vara ett steg på vägen i ett nedmonterande av rättsäkerheten för den som står anklagad för ett allvarligt brott.

Leijonhufvud menar att advokater genom god advokatsed skall förbjudas ställa vissa typer av frågor som kan vara kränkande och svartmålande för målsäganden. Problemet är bara det att det inte går att kategoriskt säga att det finns frågeställningar som aldrig kan vara juridiskt relevanta och per definition alltid är kränkande. Formuleringen som idag utgör god advokatsed, vilken Leijonhufvud kritiserar lyder:

En advokat får inte i ett rättsligt förfarande förebringa bevisning om förhållanden som är nedsättande för motparten eller göra för motparten kränkande eller förklenande uttalanden, om det inte i den aktuella situationen ter sig försvarligt för att tillvarata klientens intressen. Också i övrigt ska en advokat avstå från åtgärder eller uttalanden, som är ägnade att i onödan kränka eller såra motparten. Kravet på måttfullhet får inte ställas så högt att advokaten hämmas i sitt agerande för detta intresse."

Leijonhufvud fortsätter:  "Grattis, alla kvinnor som råkar ut för sexuella övergrepp! Nu kan ni vänta er en ännu tuffare behandling från försvarsadvokaten. Ingen måttfullhet här inte, klientintresset är ju att till varje pris få er att framstå som icke trovärdiga och därmed få åtalet ogillat."

Formuleringen och raljeringen i detta så viktiga ämne från hennes sida gör mig illamående. Tydligt uttalas i bestämmelserna att försvararen inte får förebringa bevisning om förhållanden som är nedsättande eller kränkande för motparten. Om och endast om detta krav på måttfullhet hämmar advokaten i dennes nödvändiga frågeställningar för att tillvara ta sin klients intresse ges möjlighet att bortse från kravet, så länge det inte görs i onödan.

Åter igen måste påpekas att den ankommer på rättens ordförande att tillse att rättegången genomförs på ett riktigt och adekvat sätt. Tydligen har Leijonhuvufud en annan mindre tilltalande idé, att tillskapa trivsel i rättssalen genom att belägga försvaret med munkavle.

Frågan som uppenbarar sig är givetvis hur många ytterligare oskyldigt dömda vi är beredda att offra på rättssäkerhetens altare för att ingen skall riskera att känna sig kränkt under en rättegång? Eftersom inget fall är identiskt med något annat är den svårt att kategoriskt säga att en viss fråga inte får ställas i en rättssal. Det är givetvis enkelt att vinna retoriskt billiga poäng genom att likt Leijonhufvud gratulera alla kvinnor till en omild behandling av försvaret. I själva verket bidrar Leijonhufvud genom sin rent ut sagt dåliga artikel till att späda på redan utbredda fördomar om hur en försvarare beter sig och hur en rättegång går till. En professor i straffrätt borde veta bättre och framförallt kunna uttrycka sig mer nyanserat.

Låt oss ta fasta på att det är bättre att en eller annan obekväm fråga någon gång ställs under en rättegång än att en enda ytterligare person döms oskyldigt i rättsstaten Sverige anno 2009.