Propaganda

Jag sitter på Starbucks på Alexanderplatz i Berlin och väntar på mitt flyg hem efter en helt fantastisk vecka här. Att kunna sitta på ett Starbucks i föredetta Östberlin, på en plats som tillhört ett av Europas mest slutna länder är en smått fantastisk sak. Min generation har bara läst om berlinmuren i skolböckerna. Själv var jag 3 år när muren föll och har ganska begränsade minnen från tiden då det fanns två Tyskland. Ett Tyskland där yttrandefrihet fanns och mänskliga rättigheter efterlevdes och ett Tyskland där oliktänkande straffades och där demokrati bara fanns i landets namn, DDR, Deutsche Demokratische Republik. Det är sorgligt och skrämmande att det fortfarande än idag i Sverige finns människor talar om östtyskland som om det låg ett romantiskt skimmer över det hela. Det är inget annat än ett hån mot anhöriga till alla de som sköts till döds av gränsvakter när de försökte fly från öst till väst. Om det nu vore så att de som talar väl om DDR endast tillhörde vänsterintellektuella bokklubbar och andra utan reellt inflytande i samhället hade skadan kanske inte varit så stor, men nu är så inte riktigt fallet. Lars Ohly, en man som med sitt parti gör anspråk på att dela regeringsmakten, har själv sagt att han grät när muren föll. Till skillnad från  invånarna i dåvarande Öst- och Västberlin grät han inte av glädje. Ohly grät av sorg över att han fick se sitt idealsamhälle rämna.

Nedanför ser ni en bild jag tog för några dagar sedan. Det är gravstenen över det första offret för det samhälle som Ohly med flera tidigare prisat.  Günter Litfin blev den första men långt ifrån den sista att skjutas till döds därför att han försökte fly från förtrycket i öst till friheten i väst. Detta inlägg tillägnas berlinmurens offer genom åren, låt aldrig det förtryck som varit falla i glömska.