Propaganda

För några dagar sedan skrev jag en huvudledare i Dalarnas tidningar som handlar om de i mina ögon felaktiga prioriteringar som görs på landets juristutbildningar.

Ni hittar ledaren här: http://www.dt.se/opinion/ledare/article454528.ece

Under en intensiv bilsemester i Tyskland förra sommaren tog jag och några vänner tillfället i akt att lyssna på ljudboken Svensk maffia. Häpnad och bestörtning var väl de två känsloelement som dominerade oss när vi lyssnade till en exposé över hur Sverige exploaterats av den organiserade brottsligheten. Jag frågade mig så som många andra säkert redan gjort: Hur har det i sådan omfattning varit möjligt att denna oönskade verksamhet fått så stor spridning? Dalarna är ett tydligt exempel, MC-gäng med tydligt kriminella inslag har blivit en permanent del i samhället på många av våra orter. Det borde inte få och kunna hända, men likväl ser vi en föga smickrande verklighet framför oss.
 
Det vore fel att påstå att vetskapen om problemet inte finns hos våra makthavare. I EU har den organiserade brottsligheten länge varit en het potatis och att frågan diskuteras inom ramen för EU-samarbetet är positivt eftersom kriminalitet sällan bryr sig om nationsgränser. I ivern att få bukt med brottslighet av denna typ är det dock påkallat med ett visst mått av eftertanke kring de fundament på vilket vi bygger vårt samhälle. EU:s senaste meddelade rambeslut för respektive nation att rätta sig efter uppställer nämligen kravet på en kriminalisering av medlemskap i vissa organisationer. I jakten på enkla lösningar mot brottsligheten vill EU göra våld på något av det heligaste vi har i Sverige, vår föreningsfrihet. Visst finns det gäng som till sin natur är kriminella och visst finns det organisationer vars enda verksamhet är kriminaliserad. Lösningen på kan dock knappast sägas vara en kriminalisering av medlemskapet som sådant. Snarare bör det handla om att bestraffa de gärningar som företas inom ramen för verksamheten och att därvid kunna bestraffa systematisk och systemfarlig verksamhet hårdare. Vår föreningsfrihet är grundlagsskyddad och den dag vi inskränker detta skydd har vi skapat ett system där vi låter lagstiftarens godtycke sätta ramen för vår föreningsfrihet. Att bekämpa den organiserade brottsligheten med inskränkt föreningsfrihet är inget annat än att bekämpa det fria samhällets fundament.

När jag var liten drömde jag om att bygga en cykel med en dynamo på framhjulet som drev en motor på bakhjulet. Då skulle man aldrig behöva trampa utan bara bekvämt kunna glida fram i tillvaron. I takt med att jag blev äldre och lärde mig mer om verklighetens beskaffenhet insåg jag att det var en uppfinning som inte var förenlig med våra naturlagar. Med en viss besvikenhet tvingades jag förpassa den till skrothögen för orealistiska drömmar. Att jag som barn trodde mig kunna bygga en evighetsmaskin är kanske inget att höja på ögonbrynen för. Mer anmärkningsvärt är dock att hela det politiska vänsterblocket tycks bygga sin ekonomiska politik på ungefär samma princip som jag, i yngre år, lade till grund för min fantasicykel.  Första maj i år var ett praktexempel för den som ville få reda på hur det skulle gå till. Sossepamp efter sossepamp basunerade ut samma budskap: Mer pengar till allt, mer pengar från det allmänna till det allmänna.

Dynamon på den socialdemokratiska fantasicykeln heter staten, och motorn i exemplet är kommunerna. Att ta pengar från staten för att ge till kommunerna är bara ett bollande med siffror och löser inga kriser. Kanske borde man istället fokusera på hur man får den som en gång trampade cykeln framåt att börja trampa igen. Det fundamentala problemet står i själva verket att finna i att de kommuner som nu skriker efter pengar i regel inte skött sina finanser under de snart tio år av högkonjunktur som varit. När kommunens allmänna medel tar slut finner socialdemokratin lösningen i att ropa på hjälp ifrån staten, vars medel också är allmänna. Socialdemokratin vill låna av dig och mig för ge tillbaka det kommunerna redan lånat av oss. Vare sig man kallar det pyramidspel eller fantasicykel är det ett oansvarigt sätt att utforma en ekonomisk politik på. Cykelkedjan behöver smörjas och det behöver bli lättare att trampa allas vår gemensamma cykel. Dynamon behöver inte generera energi till hjälpmotorn eftersom båda hjulen ändå snurrar lika fort så snart vi börjar trampa igen.

Förmodligen trampar jag med detta inlägg på mer än ett par tår, jag är dock rädd för att det är nödvändigt för att kunna lägga fram min synpunkt.

Dagen efter att regeringen presenterat vårbudgeten satt jag och tittade på nyhetsmorgon och fick då se något som förmodligen bara händer i Sverige. SVT hade valt att ägna en kvart åt att diskutera budgeten, en fullt rimlig prioritet av sändningstiden givet budgetens stora betydelse för alla i Sverige.  I ett sådant sammanhang hade det kanske inte varit orimligt att förvänta sig att någon eller några experter skulle få analysera budgeten med någon representant från regeringen. Regeringen hade sin representant där i form av arbetsmarknadsministern, fullt naturligt. Några experter eller analytiker var det dock inte tal om, istället hade man släpat in en friställd före detta SAAB-arbetare för att analysera budgeten.

Kanske skulle en flanellskjorta med avklippta ärmar på finansminister Borg öka trovärdigheten...

Föga förvånande var analysen inte speciellt skarpsinnig och för detta kan han inte heller gärna klandras, hans kompetensområde var rimligen ett annat. På frågan om vad han tyckte om budgeten lät han meddela att han hade bläddrat lite i den och nämnde något om att han inte var riktigt nöjd med den. Slutsatsen var nog egentligen den att han var förbannad över att ha förlorat jobbet och inte riktigt såg något i den nådiga luntan som skulle ge honom det tillbaka.  Han berättade vidare att han hade blivit varslad i början på december och sedan dess fått gå hemma med full lön och övriga förmåner eftersom det inte funnits arbetsuppgifter. Vem han var ett offer för framgick inte riktigt, men att han såg sig själv som ett offer var högst påtagligt. Han lät meddela att han i princip inte kunnat göra något sedan han fått gå hem med full lön för fyra månader sedan. Förvisso medgav han att han hade sökt något enstaka jobb, men att det i princip var meningslöst.  Vad är det som föder en sådan attityd? Om jag hade försatts i samma situation hade jag i någon mån givet omständigheterna känt mig privilegierad för att ha givits möjligheten att med bibehållen lön kunnat ägna all ledig tid åt att söka nya jobb.

Sverige är förmodligen det enda land i hela världen där en arbetslös verkstadsarbetare kan uttala sig med större legitimitet i nationalekonomiska spörsmål än vad en professor i samma ämne kan göra. Varför är det så? Varför är det meriterande att vara okvalificerad?

Under tre roliga år var jag distriktsordförande för MUF Dalarna. Under samtliga dessa år arbetade jag hårt för att få min omvärld att se vad som pågick i folkrörelserådet i Landstinget Dalarna. Folkrörelserådet är den enhet hos LT Dalarna som förvaltar och fördelar bidragspengar till ideella organisationer i Dalarna, såväl politiska som ickepolitiska. Under dessa tre år fick jag se hur internt ryggdunkande, småaktighet och jävssituationer var det som i själva verket var utslagsgivande för hur man valde att fördela bidragspengarna till respektive organisationer. Min kritik vann då ett ganska litet mått av gehör, det blev några tidningsartiklar, men inte så mycket av reaktioner från allmänheten eller för den del politiken. Kanske är det roligare att lösa korsord och blunda för misskötseln inom landstinget, vad vet jag.

Under mina år som ordförande ansvarade jag tillsammans med min vice ordförande Anders Montelius för att utforma MUF:s bidragsansökningar till folkrörelserådet. Varje ansökan vi gjorde innehöll en utförlig beskrivning av vår verksamhet från föregående år samt en specifikation och redogörelse för varje planerad utgift för kommande år och vad denna utgiftspost syftade till. Totalt brukade dessa ansökningar spänna över i storleksordningen 15-20 sidor. I alla års tid har SSU Dalarna erhållit i storleksordningen 2-3 gånger mer pengar än MUF Dalarna. Detta skulle ju givetvis vara helt okej utifrån utgångspunkten att SSU hade en 2-3 gånger större och kvalitativare verksamhet.

Saken är dock den att SSU Dalarna under mina år som distriktsordförande i MUF Dalarna aldrig berättade så mycket om vad de egentligen gjorde för sina pengar och egentligen inte vad de ville ha dem till heller. Jag minns särskilt ett år då man presenterade en bidragsansökan som rymdes på ett A4. För detta beviljades man över 200 000 i bidrag. Ansökan var totalt intetsägande och de hade i stort sett lika gärna kunnat skriva GE OSS PENGAR på en post-it. Inga problem sa sossarna i folkrörelserådet och delade glatt ut pengarna. För detta har sossemajoriteten kommit mycket billigt undan, trots mina försök att uppmärksamma problemen.


Hör du mig Janne? Du behövs i Dalarna nu. Gör din grej,
kör upp en kamera i näsan på dem och låt dem stå till svars.

Nu finns det dock anledning att vädra morgonluft, landstingets revisorer har nämligen vaknat och börjat få upp ögonen för problemet, men denna gång är det inte myglet med de politiska ungdomsförbunden som ligger i skottgluggen.

Det har visat sig att Folkrörelserådets ordförande Åsa Frithiofson också är ordförande i ABF Borlänge/Nedansiljan. Varje år beviljar landstinget i storleksordningen 5 miljoner kronor i Bidrag till denna ABF-avdelning. Behöver jag säga mer?  Låt inte saken sopas under mattan denna gång. Utkräv ansvar och rösta inte på socialdemokratisk maktfullkomlighet nästa val.

Visst kan det tyckas märkligt att den som når den yttersta toppen i en populär idrottsgren, tjänar storkovan och flyr landet för att slippa skatten hyllas som en nationalhjälte medan den som startar ett framgångsrikt företag och förverkligar en affärsidé närmast tycks stå i skuld till hela samhället.

Att vara bäst på något är inte alltid något som det är okej att tala om. Det går bra att skapa skolor för ungdomar som vill bli bäst på sport, där fokus är ställt mot att nå eliten. Det går mindre bra att skapa skolor för ungdomar som vill bli bäst på exempelvis matte. Den som har en vilja och en ambition att nå fysiska resultat i toppklass är folklig, men den som vill göra det samma med sitt intellekt gör nog bäst att inte tala högt om det. 

Varför är det så egentligen?
  

Inte för att den här frågan i grunden på något sätt bara handlar om pengar, men om jag hade fått en krona för varje gång någon kategoriskt uttalade sig om att framgångsrika människor i näringslivet inte förtjänar sina löner så hade jag kunnat dra mig tillbaka som ekonomiskt oberoende. Om Peter Forsberg hade fått samma krona för de gånger någon kritiserat hans lön hade han varit barskrapad idag.

Vad är det egentligen som gör den förstnämnda kategorin så mycket mer klandervärd? Kanske är det bara det faktum att idrott på jantelagens vis inte skulle bli så rolig att titta på. Spänningsmomentet skulle snabbt förtas om alla var tvungna att gå i mål samtidigt. Det som ibland tycks förbises är att nobelpris inte heller delas ut enligt jantelagens princip eller att innovationer och nydaning inte kommer ur att vi håller människor tillbaka. Så länge nuvarande attityd vidmakthålls och så länge sport är en av de få yrkeskategorier där det är tillåtet att bli hur bra som helst och att tjäna hur mycket som helst så kommer Sverige halka efter på områden långt mycket viktigare för samhället än hur många guldmedaljer vi lyckas få i
OS.
 


Så vad vill jag ha sagt med detta, att våra direktörer tjänar för lite? Nej, jag vill ha sagt att människor som skapar värden för sig själva och andra inte ska hållas tillbaka eller kallas girigbukar för att de råkat odla en annan talang än den idrottsliga och blivit framgångsrika med att utöva denna.

Let our children grow tall and some taller than others if they have the ability in them to do so.

- Margret Thatcher

Prismedvetenhet är för oss som studerar en dygd och därför tänkte jag dela med mig av dagens priskap till andra prismedvetna där ute. Då och då tenderar det bli populärt att i olika omfattning bojkotta produkter från Israel. Nu är bojkotten på tapeten igen efter Israels inledande av offensiven mot Hamas. Om detta har dryftats mycket och jag tänkte i detta inlägg inte göra någon utläggning om sakfrågan, låt oss trotts dess oerhörda betydelse för väldigt många människor istället fästa blicken vid fenomenet bojkott ett slag. Det förefaller i mina ögon ganska märkligt att manifestera sitt missnöje med vad den Israeliska regeringen gör genom att sluta köpa exempelvis frukt och grönsaker från Israel.

Korrelationen mellan kriget och frukten är knappast tydlig. Att bojkotta israelisk frukt är att bojkotta israeliska bönder och i min sinnevärld blir detta mer än skevt. Hur kände vi egentligen när delar av arabvärlden började bojkotta arla därför att en dansk tidning publicerat Mohammedkarikatyrer? Hur rimligt skulle det egentligen vara om omvärlden började bojkotta svenska bönder därför att man var missnöjd med regeringen Reinfeldt? Vilken är egentligen böndernas skuld till vad omvärlden upplever som skäl för bojkott?

Det är inte apelsinerna på bilden som skrivit brevet.

De som väljer att bojkotta frukt och grönt från Israel måste rimligen göra det antingen utifrån premissen att israel ej bör få existera eller att israeliska bönder som personer är klandervärda. Båda dessa skäl finner jag fullständigt orimliga.

 Svenska folkets såkallade rättframhet och civila moral har nu gjort israelisk frukt mer än svårsåld. Detta är högst beklagligt för de stackare som inte har något med israels militära strategier att göra utan bara önskar försörja sig på hederligt jordbruk.

Inget ont som inte för något gott med sig brukar det ju heta och även om uttrycket känns lite malplacerat här så kan jag konstatera att jag vid mitt besök i mataffären idag kunde köpa Israeliska apelsiner, klass 1, till mer än halva det normala priset. Jag såg till att manifestera mina sympatier med kuvade israeliska bönder genom att köpa en riktigt ordentlig laddning med apelsiner och på samma gång göra ett riktigt klipp. Till alla studenter och prismedvetna där ute kan jag bara säga följande: Bege er till luthagens livs i Uppsala och köp apelsiner för 9 kr/kilo och visa att eventuellt klander inte skall riktas mot civilbefolkningen.


Väl vid kassan stötte min framfart på patrull. Ett litet barn valde att helt utan förvarning kasta sin sliskiga godisklubba rakt på mig. Om tilltaget stod i relation till mitt val av frukt framgick inte riktigt varför inga politiska motiv kanske kan klarläggas. Klubban, som var av det kletigare slaget, fastnade en liten stund på mina byxor för att sedan falla till marken. Det som förbryllar mig med hela incidenten är inte så mycket barnets omdömeslöshet som dess moders tafatthet. Klubban på mitt ben föranledde nämligen bara en reaktion något i stil med; "nu kan du ju inte äta på din klubba mer". Förvisso en helt riktig analys från hennes sida, men också en fullkomlig ignorans inför faktumet att det barn hon är skyldig att uppfostra just har slängt iväg ett kladdigt föremål på en främmande person i en matbutik. 

Klubbatacken (på bästa aftonbladetsvenska) till trots så är jag nu hemma välbehållen och den som vill ha lite färskpressad israelisk apelsinjuice får mer än gärna höra av sig!

I år är den 110 år sedan Haagkonventionen antogs. I denna bestämdes bland annat att halvmantlad och hålspetsad ammunition skulle förbjudas i krig på grund av dess obarmhärtiga skadeverkningar. Att halv och hålspetsade kulor, av vilken den sistnämnda är skadligast, varit förbjudna i krig de senaste 110 åren av nämnda anledning gör tydligen inte att den är omotiverad för alla att använda.

Sedan 2003 använder den svenska polisen hålmantlad ammunition. En hålmantlad kula är försedd med ett hål längst fram för att när den träffar sitt mål fläkas upp likt en stjärna. Genom sin kraftiga rotation orsakar kulan maximal blödning och söndertrasande av inre organ (se bild nedan). Skadorna blir förödande och oerhört svårt att behandla.  I praktiken innebär detta att en person som inte träffas i en perifer del av kroppen har små utsikter att överleva.

.
Till vänster på bilden syns kulan efter träff av sitt mål, de vassa utfällda kanterna roterar genom sitt mål och skapar förödande skada.

Det senaste oerhört tragiska exemplet på detta har en 57-årig man ifrån Skåne idag fått statuera. På dn.se kan man idag läsa att en man sköts ihjäl med tre skott av två poliser sedan han sökt attackera dem med en "rätt ansenlig kniv".  Jag vet inget mer om den aktuella situationen än vad gemene man som läser tidningen gör och jag har därför ingen möjlighet att uttala mig sakligt om beslutet att skjuta mannen, bortsett att det alltid är djupt tragiskt att en människa fått sätta livet till. Principiellt är det dock givetvis inte orimligt att polisen är bemedlad att bruka det statligt sanktionerade våldsmonopolet i situationer då fara för annans eller deras eget liv föreligger.
 

Vad som dock kan konstateras är polisen använder den dödligaste pistolsammunitionen och att det på mycket goda grunder kan ifrågasättas. Vilket är egentligen polisens syfte? Att döda, eller att i en situation där ingen annan utväg finns oskadliggöra? Det blir på något vis paradoxalt när man i artikeln kan läsa att mannen sköts med tre skott för att sedan få försök till hjärt och lungräddning utförd på sig av samma polismän. Som utgångspunkt är det givetvis självklart, men vetskapen om vad han sköts med gör att man ställer sig frågan om det inte vore bättre att tillämpa lite mer balanserade neutraliseringsmetoder i första skedet? Då skulle i vilket fall hjärt och lungräddningen ha några utsikter att nå framgång.

Polisens tama försvar för att använda hålspetskulan som varit för omänsklig för krig de senaste 110 åren är att man gör det för att värna oskyldiga människor. Hålspetskulan har den egenskapen att den som regel stannar i den första kropp den träffar. Anledningen till detta är att kulan, när den fläks ut, bromsas upp kraftigt och kulas rörelseenergi absorberas i regel endast av den skjutna personen.  Argumentet är att man inte vill att förlupna kulor ska passera genom den beskjutna och träffa andra människor. Vid empiriska studier visar sig denna uppskruvade argumentation vara en papperstiger av stora mått. Inte ett enda dödsfall innan 2003 har så vitt framkommit inträffat på det sätt polisen beskriver som en fara och motiverar sitt val av ny ammunition.

Polisen är oss skyldiga svaret, varför använder man ammunition som är farligare än nödvändigt? Varför använder man ammunition som är dödligare och skadligare än den som tidigare använts?

Hypotetiska resonemang är alltid farliga och riskerar att bli osakliga, men frågan bör ändå ställas; Hade de personer som sedan 2003 skjutits ihjäl av polis varit vid liv idag om man använt sin tidigare ammunition?

Om den nedre texten är svår att läsa har jag skrivit ut den här:

You probably thought it was smart to buy a foreign import of superior quallity, with better mileage and resale value. Maybe you even thought that years of market share loss might prod us into rethinking our process and redesigning our products with better quality in mind. But you forgot one thing: We spend a shitload of money on lobbyists. So now you´re out $25 billion, plus the cost of your Subaru. Maybe next time you'll buy American like a real man. Either way, we're cool.

Socialismen bygger numera bilar i USA.

Hur våra partier väljer att fastställa sina valsedlar till europaparlamentsvalet är möjligen deras ensak, men det hindrar inte att jag kan bli beklämd över hur lättvindigt man väljer att förhålla sig till sina egna medlemmars vilja. Det mest talande exemplet på detta måste vara kristdemokraternas utstädning av Lennart Sacrédeus som i KD:s interna provval bland medlemmarna kom på en 4:e plats över kandidater som KD:s medlemmar vill se i Europaparlamentet. När partiets valberedning fått säga sitt petades han helt från listan.

Jag kan tycka att Sacrédeus landar väldigt fel i många av hans politiska slutsatser men att ta ställning för Sacrédeus i detta läge handlar inte om att ta ställning för hans politik utan snarare för rättvisa och demokrati. Vi är aldrig sena att berömma vår fantastiska demokrati, men börjar det i ärlighetens namn inte halta lite när möjligheten att rösta på dem vi vill berövas oss på grund av interna konflikter?

Någon slags måttstock på hur interndemokratiska våra respektive partier egentligen är måste ändå respekten för det interna provvalsresultatet statuera. Här visar sig att många partier har långt kvar.

Om det nu vore så att våra politiska partier var bridgeklubbar med verksamhet som inte rörde någon annan än dem själva så hade jag aldrig haft anledning att skriva detta. Jag förespråkar föreningsfrihet och hade inte haft anledning att sitta här och recensera interna procedurregler och stadgar om det nu inte varit för att dessa i detta fall är avgörande för hur demokratisk den politiska produkten egentligen blir i slutändan. Det är ju nämligen så i detta fall att den interna processen för fastställande av valsedlar i realiteten påverkar allmänhetens valmöjligheter i slutändan. Om processen ignorerar viktiga demokratiska element redan från början kan man då fråga sig hur demokratiskt valet egentligen är för allmänheten på valdagen.

Våra svenska partier borde ta sig i kragen och visa att man förespråkar en demokratisk process även i förstadiet till framtida val, det påverkar nämligen allas vår demokratiska handlingsmöjlighet i slutändan.

...installeras Messias, eller förlåt, jag menar USA:s 44:e president Barack Obama. Jag tillhör en av dem som inte hade röstat på honom om jag hade varit amerikansk medborgare, mest på grund av hans ekonomiska politik. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Obama. Det finns förmodligen ingen människa i denna värld som har eller har haft mer förväntningar på sig av sin omvärld. Han har blivit närmast helgonförklarad av västvärlden och frågan är om någon egentligen skulle höja på ögonbrynen om han gick på vattnet över den stora fontänen utanför vita huset när det så har blivit dags att flytta in. Kraven på honom är närmast omänskliga och många idealister kommer förmodligen få sina hjärtan krossade när Hope blir till ett politiskt nope. Jag hoppas för min egen och världens skull att Obama lyckas uträtta mycket bra under sitt första år, världen kunde inte behöva det mer än nu. Jag hoppas att Obama inser att nu inte är tiden, så lite som det någonsin varit, att slå in på den handelsprotektionistiska bana han tidigare förespråkat.

En sak till och detta är kanske den viktigaste av alla: Det finns inget som vi är så bra på i Sverige som att vara politiskt korrekta, tyvärr har denna korrekthet övergått i något så mycket grumligare i samband med det amerikanska presidentvalet. Hur många gånger i svensk media har kommentaren "USA måste få en svart president" egentligen fällts?

Att värdera någon utifrån dennes hudfärg är inget annat än ren och skär rasism, den mest primitiva och avskyvärda formen av kollektivism.  Analysen från dem som låter fälla dylika yttranden är platt och ganska märklig. Varför reagerar ingen när människor på bästa sändningstid i Svt sitter och säger att USA behöver Obama därför att han är svart. Vi talar här om en man som lyckats ta sig från ingenting till allting och omdömet han möts av är: Det bästa med dig är din hudfärg. Det är avskyvärt, jag blir illamående. Precis lika illamående kommer jag att bli om någon på samma sändningstid i nästa presidentval säger att USA behöver en vit president. Den sannolikheten är dock kanske inte är så stor, etablissemanget har nämligen lärt sig denna definition av rasism. Men uppenbart är att man inte här lärt sig vad som egentligen definierar rasismen. Även om han inte var min kandidat vill jag från botten av mitt hjärta förmedla följande buskap: Obama är så mycket bättre än att förtjäna att bli nervärderad på detta pinsamma vis.

Vad hände egentligen med denna fantastiska reklamkampanj från SJ? (möjligen det enda som SJ faktiskt lyckats med i positiv bemärkelse) Varje gång jag sätter mig på ett tåg, vilket har hänt i storleksordningen 100 gånger det senaste året brukar jag någon gång under resan, titta ut genom fönstret, och identifiera mig med reklamen. Kvällens tågresa går mot Borlänge och den inre resan består denna gång inte av så mycket fönstertittande som av att börja läsa boken Rättegång I.

Även om SJ inte ligger på plus hos mig måste jag säga att jag är positivt överaskad över att tåget så här långt alltjämt följer sin tidtabell. Denna positiva känsla säger kanske mer om mina gängse erfarenheter av tågresor med detta bolag.

Imorgon väntar rättskipning i Falun.