Propaganda

Visst kan det tyckas märkligt att den som når den yttersta toppen i en populär idrottsgren, tjänar storkovan och flyr landet för att slippa skatten hyllas som en nationalhjälte medan den som startar ett framgångsrikt företag och förverkligar en affärsidé närmast tycks stå i skuld till hela samhället.

Att vara bäst på något är inte alltid något som det är okej att tala om. Det går bra att skapa skolor för ungdomar som vill bli bäst på sport, där fokus är ställt mot att nå eliten. Det går mindre bra att skapa skolor för ungdomar som vill bli bäst på exempelvis matte. Den som har en vilja och en ambition att nå fysiska resultat i toppklass är folklig, men den som vill göra det samma med sitt intellekt gör nog bäst att inte tala högt om det. 

Varför är det så egentligen?
  

Inte för att den här frågan i grunden på något sätt bara handlar om pengar, men om jag hade fått en krona för varje gång någon kategoriskt uttalade sig om att framgångsrika människor i näringslivet inte förtjänar sina löner så hade jag kunnat dra mig tillbaka som ekonomiskt oberoende. Om Peter Forsberg hade fått samma krona för de gånger någon kritiserat hans lön hade han varit barskrapad idag.

Vad är det egentligen som gör den förstnämnda kategorin så mycket mer klandervärd? Kanske är det bara det faktum att idrott på jantelagens vis inte skulle bli så rolig att titta på. Spänningsmomentet skulle snabbt förtas om alla var tvungna att gå i mål samtidigt. Det som ibland tycks förbises är att nobelpris inte heller delas ut enligt jantelagens princip eller att innovationer och nydaning inte kommer ur att vi håller människor tillbaka. Så länge nuvarande attityd vidmakthålls och så länge sport är en av de få yrkeskategorier där det är tillåtet att bli hur bra som helst och att tjäna hur mycket som helst så kommer Sverige halka efter på områden långt mycket viktigare för samhället än hur många guldmedaljer vi lyckas få i
OS.
 


Så vad vill jag ha sagt med detta, att våra direktörer tjänar för lite? Nej, jag vill ha sagt att människor som skapar värden för sig själva och andra inte ska hållas tillbaka eller kallas girigbukar för att de råkat odla en annan talang än den idrottsliga och blivit framgångsrika med att utöva denna.

Let our children grow tall and some taller than others if they have the ability in them to do so.

- Margret Thatcher

Prismedvetenhet är för oss som studerar en dygd och därför tänkte jag dela med mig av dagens priskap till andra prismedvetna där ute. Då och då tenderar det bli populärt att i olika omfattning bojkotta produkter från Israel. Nu är bojkotten på tapeten igen efter Israels inledande av offensiven mot Hamas. Om detta har dryftats mycket och jag tänkte i detta inlägg inte göra någon utläggning om sakfrågan, låt oss trotts dess oerhörda betydelse för väldigt många människor istället fästa blicken vid fenomenet bojkott ett slag. Det förefaller i mina ögon ganska märkligt att manifestera sitt missnöje med vad den Israeliska regeringen gör genom att sluta köpa exempelvis frukt och grönsaker från Israel.

Korrelationen mellan kriget och frukten är knappast tydlig. Att bojkotta israelisk frukt är att bojkotta israeliska bönder och i min sinnevärld blir detta mer än skevt. Hur kände vi egentligen när delar av arabvärlden började bojkotta arla därför att en dansk tidning publicerat Mohammedkarikatyrer? Hur rimligt skulle det egentligen vara om omvärlden började bojkotta svenska bönder därför att man var missnöjd med regeringen Reinfeldt? Vilken är egentligen böndernas skuld till vad omvärlden upplever som skäl för bojkott?

Det är inte apelsinerna på bilden som skrivit brevet.

De som väljer att bojkotta frukt och grönt från Israel måste rimligen göra det antingen utifrån premissen att israel ej bör få existera eller att israeliska bönder som personer är klandervärda. Båda dessa skäl finner jag fullständigt orimliga.

 Svenska folkets såkallade rättframhet och civila moral har nu gjort israelisk frukt mer än svårsåld. Detta är högst beklagligt för de stackare som inte har något med israels militära strategier att göra utan bara önskar försörja sig på hederligt jordbruk.

Inget ont som inte för något gott med sig brukar det ju heta och även om uttrycket känns lite malplacerat här så kan jag konstatera att jag vid mitt besök i mataffären idag kunde köpa Israeliska apelsiner, klass 1, till mer än halva det normala priset. Jag såg till att manifestera mina sympatier med kuvade israeliska bönder genom att köpa en riktigt ordentlig laddning med apelsiner och på samma gång göra ett riktigt klipp. Till alla studenter och prismedvetna där ute kan jag bara säga följande: Bege er till luthagens livs i Uppsala och köp apelsiner för 9 kr/kilo och visa att eventuellt klander inte skall riktas mot civilbefolkningen.


Väl vid kassan stötte min framfart på patrull. Ett litet barn valde att helt utan förvarning kasta sin sliskiga godisklubba rakt på mig. Om tilltaget stod i relation till mitt val av frukt framgick inte riktigt varför inga politiska motiv kanske kan klarläggas. Klubban, som var av det kletigare slaget, fastnade en liten stund på mina byxor för att sedan falla till marken. Det som förbryllar mig med hela incidenten är inte så mycket barnets omdömeslöshet som dess moders tafatthet. Klubban på mitt ben föranledde nämligen bara en reaktion något i stil med; "nu kan du ju inte äta på din klubba mer". Förvisso en helt riktig analys från hennes sida, men också en fullkomlig ignorans inför faktumet att det barn hon är skyldig att uppfostra just har slängt iväg ett kladdigt föremål på en främmande person i en matbutik. 

Klubbatacken (på bästa aftonbladetsvenska) till trots så är jag nu hemma välbehållen och den som vill ha lite färskpressad israelisk apelsinjuice får mer än gärna höra av sig!