Wanja Wanja Wanja
Jag och min gode vän Bjarne Grankvist roade oss härom dagen med att fundera lite över LO-Wanjas styrelseuppdrag och hur hon egentligen hinner med saker och ting. Utöver hennes HELTIDSUPPDRAG som LO-ordförande sitter hon enligt uppgifter i Media i 24 stycken bolagsstyrelser. Vi gjorde ett litet räkneexempel utifrån hypotesen att ett normalt bolag har ungefär 8 styrelsemöten per år. Det skulle i detta fall ge vid handen 24 x 8 = 192 stycken styrelsemöten för Wanja att närvara vid per år. Det är nästan precis lika många möten som det finns arbetsdagar på ett år. Man behöver kanske inte vara kärnfysiker för att kunna räkna ut att tiden för att hinna med allt detta blir ganska knapp om man dessutom har ett heltidsuppdrag vid sidan om detta som rimligen redan detta borde ta samtliga arbetsdagar i anspråk...
Och hur är det möjligt för Wanja att varje år vid samma tid parallellt läsa 24 stycken årsredovisningar och sakligt sätta sig in i dessa? Eller nej just det...
Det som gör hela denna soppa så mustig och god är ju inte bara det faktum att Wanja beter sig som en stor pajas utan också att hon anser sig vara lurad. Hör nu på gott folk, ni som trodde att de drabbade i sammanhanget var pensionsspararna i AMF. Nejdå! Den det är synd om i allt detta är tydligen självaste Wanja, i varje fall om man får tro hennes eget ord. Hon är lurad och förd bakom Ljuset, av vem har hon dock inte kunnat berätta med någon tylighet.
Tillåt mig en litet mer kritisk analys av saken. Som ledamot i en bolagsstyrelse har man en skylldighet som är fundamental och det är att försäkra sig om att man vet vilka beslut man fattar. Annars kunde det väl egentligen kvitta. Om man saknar förmåga att läsa en årsredovisning kanske man är mer lämpad att göra något annat än att fatta beslut som ytterst hör ihop med densamma.
Till sist några riktiga höjdare som SvD presenterar idag. Fem klassiska citat från Wanja som berör ämnet höga bonusar som hon nu själv frikostigt är med och delar ut.
"Det är oerhört cyniskt och det är vidrigt att se den här arrogansen" - Arrogansen sa Bill, - AMF, sa Bull.
"Det som upprör människor, det är mängden pengar oavsett om det är pension eller bonus eller option eller vad han kallar det för"
"Det är oerhört oansvarigt av våra höga chefer att inte orka hålla igen på sina löner. Att de är så gnidna. För det är ju vad det handlar om"
"När man uppfattas som girig, då blir det väldigt obehagligt. Vi har försökt i tio års tid att peka på maktelitens löner, att göra det synligt."
"LO anser att företagen allmänt behöva vara restriktiva med ersättningsprogram som går utöver lön och pension."
Kanske borde LO bara lägga till ett extra "L" på slutet så skulle inriktningen på deras verksamhet framgå tydligare för envar.
Ryggdunkande och bidragsmygel.
Under tre roliga år var jag distriktsordförande för MUF Dalarna. Under samtliga dessa år arbetade jag hårt för att få min omvärld att se vad som pågick i folkrörelserådet i Landstinget Dalarna. Folkrörelserådet är den enhet hos LT Dalarna som förvaltar och fördelar bidragspengar till ideella organisationer i Dalarna, såväl politiska som ickepolitiska. Under dessa tre år fick jag se hur internt ryggdunkande, småaktighet och jävssituationer var det som i själva verket var utslagsgivande för hur man valde att fördela bidragspengarna till respektive organisationer. Min kritik vann då ett ganska litet mått av gehör, det blev några tidningsartiklar, men inte så mycket av reaktioner från allmänheten eller för den del politiken. Kanske är det roligare att lösa korsord och blunda för misskötseln inom landstinget, vad vet jag.
Under mina år som ordförande ansvarade jag tillsammans med min vice ordförande Anders Montelius för att utforma MUF:s bidragsansökningar till folkrörelserådet. Varje ansökan vi gjorde innehöll en utförlig beskrivning av vår verksamhet från föregående år samt en specifikation och redogörelse för varje planerad utgift för kommande år och vad denna utgiftspost syftade till. Totalt brukade dessa ansökningar spänna över i storleksordningen 15-20 sidor. I alla års tid har SSU Dalarna erhållit i storleksordningen 2-3 gånger mer pengar än MUF Dalarna. Detta skulle ju givetvis vara helt okej utifrån utgångspunkten att SSU hade en 2-3 gånger större och kvalitativare verksamhet.
Saken är dock den att SSU Dalarna under mina år som distriktsordförande i MUF Dalarna aldrig berättade så mycket om vad de egentligen gjorde för sina pengar och egentligen inte vad de ville ha dem till heller. Jag minns särskilt ett år då man presenterade en bidragsansökan som rymdes på ett A4. För detta beviljades man över 200 000 i bidrag. Ansökan var totalt intetsägande och de hade i stort sett lika gärna kunnat skriva GE OSS PENGAR på en post-it. Inga problem sa sossarna i folkrörelserådet och delade glatt ut pengarna. För detta har sossemajoriteten kommit mycket billigt undan, trots mina försök att uppmärksamma problemen.
Hör du mig Janne? Du behövs i Dalarna nu. Gör din grej,
kör upp en kamera i näsan på dem och låt dem stå till svars.
Nu finns det dock anledning att vädra morgonluft, landstingets revisorer har nämligen vaknat och börjat få upp ögonen för problemet, men denna gång är det inte myglet med de politiska ungdomsförbunden som ligger i skottgluggen.
Det har visat sig att Folkrörelserådets ordförande Åsa Frithiofson också är ordförande i ABF Borlänge/Nedansiljan. Varje år beviljar landstinget i storleksordningen 5 miljoner kronor i Bidrag till denna ABF-avdelning. Behöver jag säga mer? Låt inte saken sopas under mattan denna gång. Utkräv ansvar och rösta inte på socialdemokratisk maktfullkomlighet nästa val.
Svensk nyhetsförmedlning när den är som bäst
Något jag också har ganska lite till övers för är det sätt på vilket svensk media ständigt och iderligen söker utmåla amerikanska republikander som någon slags kristna extremfundamentalister. Det är klart att det finns element inom det republikanska partiet som inte alltid företräder en balanserad och nyanserad linje i sociala frågor, men att denna skulle vara i någon slags absolut majoritet är direkt felaktigt. Det skulle närmast vara som att påstå att Kristdemokraterna styrs av knutbysekten, inte helt okej och totalt felaktigt.
I dagens nätupplaga av DN kan man läsa att "Obama river Bushs forskningsförbud". Intrycket som bibringas är att stamcellsforskning förbjudits i USA under George W Bushs tid som president och att Obama nu väljer att tillåta detta igen. Den som väljer att läsa det finstilta i artikeln finner dock snart att sakfrågan handlar om något helt annat, nämligen statliga forskningsanslag. Det hela handlar om att Obama vill tillskjuta offentliga medel till stamcellsforskning sedan Bush för åtta år sedan valt att styrpa dessa anslag.
Hur i hela världen kan man sätta likhetstecken mellan begreppet förbud och frånvaro av statliga bidrag, som om allt som staten inte var med och betalade för var förbjudet? Det är att sätta ganska lite tilltro till den ensklida människan och hennes förmåga att bedriva verksamhet utan hjälp av staten. Rubriksättningen exemplifierar verkligen det svenskaste tankesättet som finns; Hur är något egentligen möjligt att genomföra om inte det allmänna betalar för det? Artikeln tar detta resonemang ett ytterligare steg: Forskning som inte får offentliga subventioner är att jämställa med otillåten forskning. Hur sjukt är inte detta?
Låt mig klargöra att jag är varm anhängare av stamcellsforskning, här står antagligen lösningen till många medicinska problem att finna. Men vad är det som per definition säger att staten skall betala för forskning som i slutändan resulterar i att nya mediciner kan tas fram som sedan läkemedelsbolagen kommer att tjäna stora pengar på? Finns det inte en rimlighet i att låta dessa företag i större utsträckning bekosta utvecklingen av de medicinska framsteg som ligger till grund för dessa preparat?
Så vad är då sensmoralen av detta inlägg?
1. Svensk nyhetsförmedling är ofta mer tendensiös än vad vi vill erkänna för oss själva.
2. Det ett tankefel av stora mått att likställa förbud med avsaknad av offentliga subventioner.
3. Samhället står inför sin egen kollaps om vi alltid förlitar oss på att det allmänna kommer lösa samhällets alla problem.
Kommer kommunen bjuda stenkastarna på saft också?
Ni känner säker till debatten kring Davis cup-machen i Malmö mellan Sverige och Israel om ett par dagar. På grund av säkerhetsskäl kommer matchen att spelas inför tomma läktare. Om Malmökommun var intresserade av att ordna säkerheten inne i arenan skulle möjlighet givetvis finnas att göra detta. Alternativt hade man med lite framförhållning kunnat flytta arrangemanget till stockholm där andra möjligheter till säkerhetslösningar finns. Dock tycks det finnas andra betydligt grumligare anledningar till Malmö kommuns agerande. På detta ämne har den centerpartistiske ledarskribenten Fredrik Jarl skrivit en läsvärd ledare.
Det senaste i raden av FULLSTÄNDIGT OBEGRIPLIGA ageranden från Malmö kommun finner man strax utanför tennisarenan. Bär i åtanke att AFA kommer finnas på plats och lovat se till att använda de medel som krävs för att stoppa matchen.
Utanför tennisarenan ser det just nu ut såhär:
Foto: Drago Prvulovic
Ja ni ser rätt, ett smörgåsbord för den hängivne aktivisten. Hur är det ens möjligt att komma på tanken att placera en ordentlig hög med gatstenar precis utanför skyddsstaketet? Vad sysslar Malmö kommun med? Det som fattas är väl bara att kommunen sänder ut funktionärer för att utfodra aktivisterna så att de inte blir hungriga mit i allt, att kasta sten är minsann slitsamt.
Som någon sa: Är inte detta ett långt mycket allvarligare tillgängligörande än det som behandlas i pirate bay-rättegången just nu?
Världsfrånvänt är vad det är.