Det kan bara hända i Sverige



Förmodligen trampar jag med detta inlägg på mer än ett par tår, jag är dock rädd för att det är nödvändigt för att kunna lägga fram min synpunkt.

Dagen efter att regeringen presenterat vårbudgeten satt jag och tittade på nyhetsmorgon och fick då se något som förmodligen bara händer i Sverige. SVT hade valt att ägna en kvart åt att diskutera budgeten, en fullt rimlig prioritet av sändningstiden givet budgetens stora betydelse för alla i Sverige.  I ett sådant sammanhang hade det kanske inte varit orimligt att förvänta sig att någon eller några experter skulle få analysera budgeten med någon representant från regeringen. Regeringen hade sin representant där i form av arbetsmarknadsministern, fullt naturligt. Några experter eller analytiker var det dock inte tal om, istället hade man släpat in en friställd före detta SAAB-arbetare för att analysera budgeten.

Kanske skulle en flanellskjorta med avklippta ärmar på finansminister Borg öka trovärdigheten...


Föga förvånande var analysen inte speciellt skarpsinnig och för detta kan han inte heller gärna klandras, hans kompetensområde var rimligen ett annat. På frågan om vad han tyckte om budgeten lät han meddela att han hade bläddrat lite i den och nämnde något om att han inte var riktigt nöjd med den. Slutsatsen var nog egentligen den att han var förbannad över att ha förlorat jobbet och inte riktigt såg något i den nådiga luntan som skulle ge honom det tillbaka.  Han berättade vidare att han hade blivit varslad i början på december och sedan dess fått gå hemma med full lön och övriga förmåner eftersom det inte funnits arbetsuppgifter. Vem han var ett offer för framgick inte riktigt, men att han såg sig själv som ett offer var högst påtagligt. Han lät meddela att han i princip inte kunnat göra något sedan han fått gå hem med full lön för fyra månader sedan. Förvisso medgav han att han hade sökt något enstaka jobb, men att det i princip var meningslöst.  Vad är det som föder en sådan attityd? Om jag hade försatts i samma situation hade jag i någon mån givet omständigheterna känt mig privilegierad för att ha givits möjligheten att med bibehållen lön kunnat ägna all ledig tid åt att söka nya jobb.


Sverige är förmodligen det enda land i hela världen där en arbetslös verkstadsarbetare kan uttala sig med större legitimitet i nationalekonomiska spörsmål än vad en professor i samma ämne kan göra. Varför är det så? Varför är det meriterande att vara okvalificerad?


Kommentarer
Postat av: cq

Okunskapens förlovade land. Man ska inte bli förvånad över någonting.

2009-04-19 @ 13:42:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0