Oväntad komplimang

I lördagens upplaga av Dalademokraten uttalar vänsterpartiets starke man i Borlänge, Leif Lindström följande omdöme om mig:


"Det finns bra politiker, till exempel Carl-Oskar Bohlin, m, han är oerhört välmöblerad"

Det är alltid väldigt roligt att höra sådant från folk med helt annorlunda politisk hemvist än en själv. Trotts att jag långt ifrån alltid drar jämt politiskt med Lindström uppfattar jag att det finns gemensamma nämnare i våra politiska problemformuleringar rörande vad som gått snett och vad som behöver göras i Borlänge. Kommunen blöder skattepengar och fokuserar inte på sin kärnverksamhet. Så länge det fortgår kommer kvallitén i kommunens kärnverksamhet inte vara fullständig, ekonomin inte bli bättre, och skatten definitivt inte lägre. Även om jag och Lindström inte kanske har samma mål och vision för Borlänge i alla delar tror jag att vår kritik grundas i samma utgångspunkt och det är därför roligt att höra att han har förtroende för mig som person. Tilläggas ska kanske att det är ömsesidigt!


Olyckligt beslut av Juridiska fakulteten

Den juridiska fakulteten i Uppsala har beslutat beslut om att börja med vårintag på juristutbildningen i Uppsala. Motivering: Intresset för juristutbildningen är väldigt stort och söktrycket är hårt. I klartext betyder beslutet att man från och med vt 2010 kommer att utbilda i storleksordningen nästan dubbelt så många jurister som tidigare. Det är ett i mina ögon ansvarslöst sätt att förhålla sig gentemot alla dem som utbildar sig eller vill utbilda sig till jurister. Var finns konsekvensanalysen?

Det må vara så att söktrycket på juristutbildningen är hårt och att det är relativt svårt att komma in. Beslutet att öka intaget är dock endast ett sätt att förskjuta flaskhalsen till en långt mycket olyckligare tidpunkt - när studenten är färdig med sin 4,5 år långa utbildning. Det finns nämligen inget vad jag vet som pekar på att det kommer tillskapas fler tingsnotarieplatser vid landets domstolar. Inte heller pekar något mot att det helt plötsligt skall finnas avsättning för dubbelt så många jurister på arbetsmarknaden.

Istället för att låta konkurrensen ske innan antagningen kommer den nu äga rum när studenten har investerat minst 4,5 år av sitt liv i en utbildning och vanligtvis också ett par hundra tusen i studielån. Det säger sig självt att de stora förlorarna i detta system är studenterna. Juristlinjen har ofta kritiserats för att innehålla ett stort mått av press och betygshets, rimligen beror detta på att konkurrensen om jobben redan i dagsläget är hård. I vilken riktning tror man egentligen att det nyligen fattade beslutet kommer att leda?

Om man nu är av den uppfattningen att intaget bör öka därför att det i dagsläget krävs allt för höga betyg för att komma in på utbilningen är detta ett uselt argument av två anledningar.

1. Det förskjuter bara problemet till arbetsmarknaden, där arbetslöshet och utanförskap är den yttersta konsekvensen.

2. Om man anser att betygspoäng är ett trubbigt instrument att mäta kunskap med, vilket jag i viss mån kan ha förståelse för, så finns möjligheten att införa intervjuer bland de sökande och därmed ändra urvalsklientelet.

Att frankt konstatera att det har blivit för svårt att komma in på juristutbilningen och som enda lösning på detta se ett större intag är att göra alla framtida juriststudenter i Uppsala en rejäl björntjänst.


För den som intresserar sig för mitt hälsotillstånd kan meddelas att man får gå långt bak i mina hälsojournaler för att hitta en förkylning av motsvarande kaliber.

Början på mitt 23:e år

Kunde på många sätt ha fallit ut bättre, jag vaknade i morse med feber och en ordentlig förkylning. Vis av erfarenhet beslöt jag mig för att låta kroppen vila från köldslagna cyckelturer och avstå från dagens två föreläsningar. Detta skedde dock inte utan ett ganska stort mått av vånda. När jag väl lyckades ta mig ur sängen vid 13-tiden ägnade jag ett par timmar åt lite arbete. Avsaknaden av värktabletter har dock konstant gjort sig påmind under dagen, varför tempot har varit oerhört lågt. Under kvällen har jag konsumerat i storleksordningen 2 liter grönt te och för första gången tagit mig an mina stuier i straffrätt. Även om förutsättningarna varit rent ut sagt usla så måste jag säga att jag ändå lyckats finna lite nöje i läsandet. Den filosofiska dimensionen och komplexiteten i straffrätten tilltalar något, även om det är allt annat än lättbegripligt.

På tal om rätt och fel kan jag inte låta bli att förargas över grundlagsutredningens anskrämliga förkunnande att nu låta det kommunala skatteutjämningssystemet bli en del av vår grundlag.

Detta föranleder två refletktioner:

Tillägget måste alltså betyda att den kommunala skatteutjämningen hittills varit grundlagsvidirg så som flera med mig hävdat sedan länge. Dessvärre saknar ju sverige författningsdomstol och detta i kombination med uppenbarhetsrekvisitet i RF 11:14 har gjort vår rättsstat till en chimär i fråga om att angripa denna grundlagsvidriga skatteutjämning.

Vad har egentligen de moderata ledamöterna i Grundlagsutredningen ägnat sig åt som har accepterat den föreslagna formuleringen som nu möjliggör denna skatt? Totalt världsfrånvänt.


Min vän Bjarne Grankvist kommeterar och följer upp en mycket välskriven debattartikel i ämnet publicerad på newsmill.se. Läs hans reflektioner och kommentarer här.

Uppror med fel fokus

I dag skriver jag på Dalarnas tidnignars ledarsida om vilket systemfel socialdemokraten Peter Hultkvist har i sitt tänkande när han ropar efter mer medel från staten så fort pengarna i den kommunala kassan börjar sina. Det förefaller ganska basalt att en kommun måste kunna finansiera sin egen verksamhet. Tror Peter möjligen att det finns en sedelpress på rosenbad reserverad för hans gapande?

läs hela artikeln här:


http://www.dt.se/opinion/kronikor_debatt/article387726.ece


När den rättspolitiska diskussionen blir pajig och tendensiös.

Vilka krav kan man rimligen ställa på en professor i Straffrätt?


Synnerligen höga enligt mitt förmenande, vi talar trotts allt om en person som har stort inflytande över den rättspolitiska diskussionen i den kanske viktigaste och mest ingripande juridiska disciplinen för enskilda människor - Straffrätten.

Professor i straffrätt Madeleine Leijonhufvud statuerar i sin debattartikel i SvD 27/12 ett ganska illa exempel på hur en oerhört viktig fråga, nämligen vår rättssäkerhet kan förringas med tendensiös och kvalificerat dålig argumentation och därmed prov på hur en person i hennes position inte borde uttrycka sig.

Leijonhufvud ondgör sig över nya bestämmelser rörande vad som är god advokatsed, hur och på vilket sätt en försvarare under pågående rättegång skall få ställa frågor till målsäganden. Leijonhufvud låter sin argumentation ta utgångspunkt i hur möjligheten att fritt ställa ovidkommande frågor till målsäganden i sexualbrottsmål kan vara oerhört kränkande och nedvärderande för den som redan blivit utsatt för något oerhört traumatiskt. Hon har här helt rätt, att värna brottsoffrets integritet är ett av fundamenten i den moderna rättsstaten men hur och på vilket vis borde då detta egentligen ske?

Ansvarig för att ordningen upprätthålls under en rättegångsförhandling faller på rättens ordförande, domaren. När frågor blir ovidkommande har denne ett ansvar att tillrättavisa den som söker ställa dem, vare sig det är åklagaren eller försvaret. Detta är otvivelaktigt det enda rimliga sättet att lösa frågan på ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Leijonhufvud har däremot slagit in på en annan linje som, för det första, presenteras väldigt onyanserat och som för det andra riskerar vara ett steg på vägen i ett nedmonterande av rättsäkerheten för den som står anklagad för ett allvarligt brott.

Leijonhufvud menar att advokater genom god advokatsed skall förbjudas ställa vissa typer av frågor som kan vara kränkande och svartmålande för målsäganden. Problemet är bara det att det inte går att kategoriskt säga att det finns frågeställningar som aldrig kan vara juridiskt relevanta och per definition alltid är kränkande. Formuleringen som idag utgör god advokatsed, vilken Leijonhufvud kritiserar lyder:

En advokat får inte i ett rättsligt förfarande förebringa bevisning om förhållanden som är nedsättande för motparten eller göra för motparten kränkande eller förklenande uttalanden, om det inte i den aktuella situationen ter sig försvarligt för att tillvarata klientens intressen. Också i övrigt ska en advokat avstå från åtgärder eller uttalanden, som är ägnade att i onödan kränka eller såra motparten. Kravet på måttfullhet får inte ställas så högt att advokaten hämmas i sitt agerande för detta intresse."

Leijonhufvud fortsätter:  "Grattis, alla kvinnor som råkar ut för sexuella övergrepp! Nu kan ni vänta er en ännu tuffare behandling från försvarsadvokaten. Ingen måttfullhet här inte, klientintresset är ju att till varje pris få er att framstå som icke trovärdiga och därmed få åtalet ogillat."

Formuleringen och raljeringen i detta så viktiga ämne från hennes sida gör mig illamående. Tydligt uttalas i bestämmelserna att försvararen inte får förebringa bevisning om förhållanden som är nedsättande eller kränkande för motparten. Om och endast om detta krav på måttfullhet hämmar advokaten i dennes nödvändiga frågeställningar för att tillvara ta sin klients intresse ges möjlighet att bortse från kravet, så länge det inte görs i onödan.

Åter igen måste påpekas att den ankommer på rättens ordförande att tillse att rättegången genomförs på ett riktigt och adekvat sätt. Tydligen har Leijonhuvufud en annan mindre tilltalande idé, att tillskapa trivsel i rättssalen genom att belägga försvaret med munkavle.

Frågan som uppenbarar sig är givetvis hur många ytterligare oskyldigt dömda vi är beredda att offra på rättssäkerhetens altare för att ingen skall riskera att känna sig kränkt under en rättegång? Eftersom inget fall är identiskt med något annat är den svårt att kategoriskt säga att en viss fråga inte får ställas i en rättssal. Det är givetvis enkelt att vinna retoriskt billiga poäng genom att likt Leijonhufvud gratulera alla kvinnor till en omild behandling av försvaret. I själva verket bidrar Leijonhufvud genom sin rent ut sagt dåliga artikel till att späda på redan utbredda fördomar om hur en försvarare beter sig och hur en rättegång går till. En professor i straffrätt borde veta bättre och framförallt kunna uttrycka sig mer nyanserat.

Låt oss ta fasta på att det är bättre att en eller annan obekväm fråga någon gång ställs under en rättegång än att en enda ytterligare person döms oskyldigt i rättsstaten Sverige anno 2009.



 


Nyare inlägg
RSS 2.0