Propaganda

När jag var liten drömde jag om att bygga en cykel med en dynamo på framhjulet som drev en motor på bakhjulet. Då skulle man aldrig behöva trampa utan bara bekvämt kunna glida fram i tillvaron. I takt med att jag blev äldre och lärde mig mer om verklighetens beskaffenhet insåg jag att det var en uppfinning som inte var förenlig med våra naturlagar. Med en viss besvikenhet tvingades jag förpassa den till skrothögen för orealistiska drömmar. Att jag som barn trodde mig kunna bygga en evighetsmaskin är kanske inget att höja på ögonbrynen för. Mer anmärkningsvärt är dock att hela det politiska vänsterblocket tycks bygga sin ekonomiska politik på ungefär samma princip som jag, i yngre år, lade till grund för min fantasicykel.  Första maj i år var ett praktexempel för den som ville få reda på hur det skulle gå till. Sossepamp efter sossepamp basunerade ut samma budskap: Mer pengar till allt, mer pengar från det allmänna till det allmänna.

Dynamon på den socialdemokratiska fantasicykeln heter staten, och motorn i exemplet är kommunerna. Att ta pengar från staten för att ge till kommunerna är bara ett bollande med siffror och löser inga kriser. Kanske borde man istället fokusera på hur man får den som en gång trampade cykeln framåt att börja trampa igen. Det fundamentala problemet står i själva verket att finna i att de kommuner som nu skriker efter pengar i regel inte skött sina finanser under de snart tio år av högkonjunktur som varit. När kommunens allmänna medel tar slut finner socialdemokratin lösningen i att ropa på hjälp ifrån staten, vars medel också är allmänna. Socialdemokratin vill låna av dig och mig för ge tillbaka det kommunerna redan lånat av oss. Vare sig man kallar det pyramidspel eller fantasicykel är det ett oansvarigt sätt att utforma en ekonomisk politik på. Cykelkedjan behöver smörjas och det behöver bli lättare att trampa allas vår gemensamma cykel. Dynamon behöver inte generera energi till hjälpmotorn eftersom båda hjulen ändå snurrar lika fort så snart vi börjar trampa igen.