Propaganda

Vilka krav kan man rimligen ställa på en professor i Straffrätt?


Synnerligen höga enligt mitt förmenande, vi talar trotts allt om en person som har stort inflytande över den rättspolitiska diskussionen i den kanske viktigaste och mest ingripande juridiska disciplinen för enskilda människor - Straffrätten.

Professor i straffrätt Madeleine Leijonhufvud statuerar i sin debattartikel i SvD 27/12 ett ganska illa exempel på hur en oerhört viktig fråga, nämligen vår rättssäkerhet kan förringas med tendensiös och kvalificerat dålig argumentation och därmed prov på hur en person i hennes position inte borde uttrycka sig.

Leijonhufvud ondgör sig över nya bestämmelser rörande vad som är god advokatsed, hur och på vilket sätt en försvarare under pågående rättegång skall få ställa frågor till målsäganden. Leijonhufvud låter sin argumentation ta utgångspunkt i hur möjligheten att fritt ställa ovidkommande frågor till målsäganden i sexualbrottsmål kan vara oerhört kränkande och nedvärderande för den som redan blivit utsatt för något oerhört traumatiskt. Hon har här helt rätt, att värna brottsoffrets integritet är ett av fundamenten i den moderna rättsstaten men hur och på vilket vis borde då detta egentligen ske?

Ansvarig för att ordningen upprätthålls under en rättegångsförhandling faller på rättens ordförande, domaren. När frågor blir ovidkommande har denne ett ansvar att tillrättavisa den som söker ställa dem, vare sig det är åklagaren eller försvaret. Detta är otvivelaktigt det enda rimliga sättet att lösa frågan på ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Leijonhufvud har däremot slagit in på en annan linje som, för det första, presenteras väldigt onyanserat och som för det andra riskerar vara ett steg på vägen i ett nedmonterande av rättsäkerheten för den som står anklagad för ett allvarligt brott.

Leijonhufvud menar att advokater genom god advokatsed skall förbjudas ställa vissa typer av frågor som kan vara kränkande och svartmålande för målsäganden. Problemet är bara det att det inte går att kategoriskt säga att det finns frågeställningar som aldrig kan vara juridiskt relevanta och per definition alltid är kränkande. Formuleringen som idag utgör god advokatsed, vilken Leijonhufvud kritiserar lyder:

En advokat får inte i ett rättsligt förfarande förebringa bevisning om förhållanden som är nedsättande för motparten eller göra för motparten kränkande eller förklenande uttalanden, om det inte i den aktuella situationen ter sig försvarligt för att tillvarata klientens intressen. Också i övrigt ska en advokat avstå från åtgärder eller uttalanden, som är ägnade att i onödan kränka eller såra motparten. Kravet på måttfullhet får inte ställas så högt att advokaten hämmas i sitt agerande för detta intresse."

Leijonhufvud fortsätter:  "Grattis, alla kvinnor som råkar ut för sexuella övergrepp! Nu kan ni vänta er en ännu tuffare behandling från försvarsadvokaten. Ingen måttfullhet här inte, klientintresset är ju att till varje pris få er att framstå som icke trovärdiga och därmed få åtalet ogillat."

Formuleringen och raljeringen i detta så viktiga ämne från hennes sida gör mig illamående. Tydligt uttalas i bestämmelserna att försvararen inte får förebringa bevisning om förhållanden som är nedsättande eller kränkande för motparten. Om och endast om detta krav på måttfullhet hämmar advokaten i dennes nödvändiga frågeställningar för att tillvara ta sin klients intresse ges möjlighet att bortse från kravet, så länge det inte görs i onödan.

Åter igen måste påpekas att den ankommer på rättens ordförande att tillse att rättegången genomförs på ett riktigt och adekvat sätt. Tydligen har Leijonhuvufud en annan mindre tilltalande idé, att tillskapa trivsel i rättssalen genom att belägga försvaret med munkavle.

Frågan som uppenbarar sig är givetvis hur många ytterligare oskyldigt dömda vi är beredda att offra på rättssäkerhetens altare för att ingen skall riskera att känna sig kränkt under en rättegång? Eftersom inget fall är identiskt med något annat är den svårt att kategoriskt säga att en viss fråga inte får ställas i en rättssal. Det är givetvis enkelt att vinna retoriskt billiga poäng genom att likt Leijonhufvud gratulera alla kvinnor till en omild behandling av försvaret. I själva verket bidrar Leijonhufvud genom sin rent ut sagt dåliga artikel till att späda på redan utbredda fördomar om hur en försvarare beter sig och hur en rättegång går till. En professor i straffrätt borde veta bättre och framförallt kunna uttrycka sig mer nyanserat.

Låt oss ta fasta på att det är bättre att en eller annan obekväm fråga någon gång ställs under en rättegång än att en enda ytterligare person döms oskyldigt i rättsstaten Sverige anno 2009.